 |
| Tonårsversionerna av Brian Lew, Dave Mustaine, Lars Ulirich och Ron McGovney. |
Det var strax före nyår 1982. Närmare bestämt den 28 december. Brian Lew hängde hemma i vardagsrummet hos sin kompis Mark Whitaker på 3132 Carlson Boulevard. Några andra polare till Brian dök också upp med alla sina instrument och började flytta möblerna i vardagsrummet för att göra plats för dessa. Man ville repa med en ny kille i bandet som man ersatt den tidigare bassisten Ron med. James, Lars och Dave presenterade en långhårig typ med utsvängda jeans som Cliff och sedan började repet.
Brian tog några bilder med sin kamera som han alltid hade med sig. Men han tog inte så många. Film var dyrt och bandet hade han sett spela förut. Några månader tidigare hade han varit på plats vid deras första liveshow nere på klubben The Stone i San Fransisco. Han tog bilder då också.
"Metallica var bara ett band bland många då. Det fanns hur många band som helst och hur många ställen som helst att se dem på. "
Brian Lew had aldrig kunnat föreställa sig att bilderna han tog på Metallicas första spelning eller de som togs i de där vardagsrummet under Cliff Burtons första repetition med bandet skulle få någon som helst musikhistorisk betydelse. De var grabbar i 19-årsåldern som drack öl och gillade brittisk hårdrock. Att Brian befann sig mitt i The Bay Area som skulle bli epicentret för det som senare skulle bli känt thrash metal hade varken han eller någon annan en blekste aning om.
Idag bor Brian Lew fortfarande kvar i The Bay Area. Ett naturskönt område där industrin domineras av Silicon Valley och de stora IT-jättarna Google och Apple. Av det tidiga 80-talets blomstrande undergroundscen för hårdrock finns inte mycket kvar. Men nu har Brian och kompisen sedan den tiden Harold Oimoen sammanställt alla bilder de tog av sina polare till en bok som heter "Murder in the front row" efter en textrad i Exodus låt "Bonded by blood". Det är ett unikt tidsdokument där man bokstavligen ser en musikgenre födas.
Det började med radio
Jag ringer upp Brian för att tala om boken och den tid som bilderna är tagna under. Brian brinner för hårdrock fortfarande och på sin blogg Ümlaut (haggisbuffet.blogspot), döpt efter fanzinet han gav ut i slutet av 80-talet, skriver han då och då om spelningar han sett med stor humor och värme. Så det känns naturligt att börja prata om hur intresset uppstod.
– I San Fransisco har det sedan slutet på 60-talet alltid funnits massor med radiostationer som spelat musik. Så när jag växte upp så var det enda man hörde på radion rockmusik från den tiden och senare i slutet på 70- och början på 80-talet när jag hade blivit mer intreserad av musik så var det hårdrock som dominerade i de lokala radiokanalerna. Och det var via dem jag upptäckte rocken via de stora banden som Led Zeppelin, Black Sabbath och AC/DC.
– Men så spelades det ibland lokala rockband på de här stationerna och i början på 80-talet började man spela Y&T väldigt mycket. De blev ju någon sorts glamrockband i slutet av 80-talet men i början så var de ett riktigt bra rockband och det var också det första bandet jag någonsin såg live på en rockklubb. Innan hade jag bara sett stora arenakonserter med band som var "larger than life". Men i och med Y&T blev rocken intimare och intensivare. Man kunde vara nära scenen och hänga med bandet före och efter spelningen. Det var en livsavgörande upptäckt för mig.
Engelsk hårdrock
Brian blev alltmer intresserad av andra undergroundband. Han började läsa den engelska musiktidningen Sounds som var en av de första tidingarna som skrev om den nya brittiska hårdrocken och myntade begreppet New Wave Of British Heavy Metal. Genom tidningen som Brian köpte på import upptäckte han Iron Maiden, Motörhead och Saxon. Och senare kom Kerrang!, i vilken han annonserade efter brevvänner och fick svar från hundratals hårdrockare från hela världen som gillade samma musik som han.
Brian hade gått en fotokurs och på den här tiden var det inte svårt att få fotopass till de stora konserterna. Han fotograferade massor av stora band som besökte staden. Och kameran hängde med även på klubbspelningarna där han fotograferade sina polare som också spelade i band. Sedan fortsatte han att fotografera på efterfesterna och när banden repade.
De här banden hade tagit stort intryck av den brittiska hårdrocken men också av den amerikanska punken som var hård och snabb. Dessa två genrer var fundamentet i vad vi nu känner till som thrash metal. Men det finns ingen tydlig tidpunkt för när thrashen föddes.
– Det fanns massor av lokala band. Kirk Hammett startade Exodus tillsammans med Gary Holt, i september 1982 kom Metallica för att spela i San Fransisco då Metal Blade Records hade en showcase här och det var första gången som bandet spelade utanför Los Angeles. Men vi hade redan hört deras demo "No life 'til leather". Så vi, och vi var ganska många, kunde varenda låt de spelade vilket överraskade dem. Vi var ju alla i samma ålder och att det fanns folk utanför deras vänskapskrets som kunda skrika med i deras låtar var nog en ögonöppnare för dem. Det samt det faktum att Cliff gick med i bandet på vilkoret att de flyttade hit var en av startpunkterna för det som har kallats för The Bay Area thrash metal.
– Men Metallica var bara ett band bland många då. Det fanns hur många band som helst och hur många ställen som helst att se dem på
Massor av rockklubbar
Just rockklubbarnas betydelse går inte att underskatta. När jag för några år sedan intervjuade Mark Osegueda i Death Angel berättade han om hur den lokala musikscenen i The Bay Area sjöd av liv just på grund av det faktum att det fanns så många scener att spela på. Brian bekräftar detta och berättar att det i stort sett var omöjligt att missa när band som Slayer spelade i staden eftersom de spelade på minst tre, fyra ställen i San Fransisco under en och samma vecka.
Det samma gällde de lokala banden. Man kunde gå ut och se band som Lääz och Rockit, samt hänga med killarna från Exodus och Metallica på en och samma kväll på samma ställe. Några dagar senare sågs man på något annan ställe när Testament, eller The Legacy som de hette då, spelade.
– Spelade Slayer på The Stone här i The Bay Area så spelade de med all säkerhet på andra sidan bukten några dagar senare, på Ruthie's Inn. Och så vidare. Det här höll på under fyra eller fem år och jag tror att det var under den här tiden som hela rörelsen växte sig stark. I början var det väldigt lokalt, med andra ord. Men ganska snart växte det hela och många av de lokala banden som Testament och Death Angel blev allt mer kända utanför San Fransisco, Kalifornien och senare USA.
– Men Metallica var det band som blev absolut störst naturligtvis. Det var 1984 som Metallica åkte till Europa för att turnera och tidningen Sounds hade en stor artikel om dem då. Jag minns att jag var helt knäckt när jag läste artikeln eftersom Sounds var den tidning som utbildade mig i heavy metal och nu var Metallica med i blaskan. Det var då jag insåg att det höll på att hända någonting stort. Det var svårt för oss att förstå vad som hände i världen i stort. Det här var innan Internet och nyheterna färdades långsamt via tidningar som just Sounds. Så när dom skrev om ett av "våra" band var det oerhört stort.
Ögonblicket då alla visste
Den slutgiltiga bekräftelsen på att thrash metal hade tagit sig upp från underjorden var när Metallica blev inbjudna att spela på Day On The Green i San Fransisco 1985. Det var en gala som inträffade varje år och som gav bandet möjligheten att spela inför 60 000 personer.
Att bli inbjuden dit var inte lätt så på många sätt var det ett erkännande för Metallica. Nu sällade man sig till en skara band som bland annat bestod av Ozzy Osbourne, REO Speedwagon, Scorpions och en rad stora band från 70-talet och framåt. Och Brian var där med sin kamera och fotograferade. Bilderna finns i boken.
– Det var ett speciellt tillfälle för främst Kirk och Cliff, som växt upp med den här festivalen. För dem var det ett väldigt stort ögonblick att få kliva upp på scenen och spela för så mycket folk, men också för sina familjer och vänner. Det var en bekräftelse på att de hade lyckats. Då om inte förr fattade vi nog allihop hur stort thrash metal skulle bli och särskilt Metallica, konstaterar Brian Lew.
Tidigare publicerad på Slavestate.se 2014