Skivan "The dream calls for blood" har tydliga samband med den 26 år gamla debutplattan är inte så konstigt anser Death Angels gitarrist Rob Cavestany. Skivan var den fjärde efter återkomsten på skiva 2004 och kanske det album som hittills starkast av alla skivor återknyter till rötterna som man hittar på bandets 26 år gamla debut "The Ultra-violence".
Skivan "The dream calls for blood" är en fest för dem som gillar thrash metal så som man minns den från de klassiska åren då band som Slayer, Exodus, Testament, Lääz Rockit och Metallica satte standarden för thrash metal för alltid. En av förklaringarna till det hårdare soundet på nya skivan menar gitarristen Rob Cavestany beror på att man skrev stora delar av skivan ute på turné förra året. Då firade man 25-årsjubileet av debuten genom att spela hela skivan live i sin helhet varje kväll i flera månader.
- Jag har aldrig skrivit så mycket musik när jag varit på turné som den här gången vilket var en ny upplevelse för mig och de andra. Nu när jag lyssnar på den nya skivan och vi har börjat repa låtarna inför den kommande turnén så hör jag ju hur påverkan av "The Ultra-Violence" finns där. Skivan är aggressiv, kraftfull, snabb och mer thrash metal än något vi spelat in sedan debuten.
Att spela skivor i sin helhet har ju band gjort i flera år nu.
Varför valde ni att göra det?
- Vi insåg att det var 25 år sedan vi släppte vårt debutalbum och eftersom det var våran första skiva så är det naturligtvis ganska speciellt för oss. Dessutom fanns inte "The Ultra-violence" tillgänglig på skiva längre så vi tog tillfället i akt att släppa en remastrad version i deluxe-utförande.
- Det här sammanföll med att vi var ute på vägarna så vi bytte namn på turnén och började spela hela skivan i sin helhet. Och lägg därtill att vi hade påbörjat skrivandet på en ny skiva och det var nog oundvikligt att vi blev inspirerade av att spela vårat tidigaste material när vi började snickra på "The dream calls for blood".
"Det finns egentligen inga överdrifter eller skrönor som inte stämmer."
Vardagens vedermödor och mörker
I pressmaterialet beskriver bandet hur de skriver om sina vedermödor i vardagen. Om det mörka och svåra. Jag försöker pressa den för dagen väldigt muntre Rob Cavestany på vad det det här mörkret egentligen består av. Han berättar att det är bandets sångare Mark Osegueda som skrivit texterna och perspektivet är huvudsakligen hans naturligtvis men alla i bandet kan identifiera sig med det Mark skriver om. Detta verkar mest handla om känslan av att inte räcka till i vardagen när man så helhjärtat satsar på Death Angel. Detta har de senaste tre åren till exempel inneburit tre års intensivt turnerande. - För oss är det här vår vardag. Vi lever vår historia. Det har varit intensiva år med höjdpunkter och mörka tider. Skivan är på det stora hela en dagbok om oss som band som handlar om vår vardag. Att stå på scen är fantastiskt den timmen eller vad det nu kan vara som det varar. Resten av tiden är resor och väntan. Tre år ute på vägen är ingen lek ska jag säga dig. Det tär på dig.
Death Angel bildades 1982 och har alltså funnits över 30 år även om ett tio år långt uppehåll i verksamheten ägde rum mellan 1991 och 2001. Bandet var ett av de yngsta i The Bay Area i San Fransisco när thrash metal skapades. Det finns så många berättelser och sanningar om vad som egentligen hände där under de där formativa åren och jag känner mig tvungen att fråga om Rob helt och hållet känner igen historieskrivningen.
- Det var på många sätt exakt så som folk tror att det var i The Bay Area under den här tiden. Det finns egentligen inga överdrifter eller skrönor som inte stämmer. Det var en speciell tid som förändrade metal för alltid. Och på många sätt är det samma sak idag. Många bor kvar men skillnaden nu är ju att folk är äldre och lever ett annat sorts liv. Men vi har känt varandra så länge och de flesta är ju aktiva fortfarande på alla sätt. Kolla bara på Exodus, Slayer och Metallica naturligtvis. Ironiskt nog ses man inte så mycket här hemma utan ute på turné. Och då träffas man och umgås och pratar om vad som har hänt.
The Bay Area då och nu
Tittar man i Harold O och Brian Lews fantastiska fotobok "Murder in the front row" med unika bilder från thrashens barndom så får man känslan av att det var en oerhört stark sammanhållning i trakten mellan banden. En sammanhållning som Rob menar finns kvar även om det mesta har förändrats.
- Den där känslan av sammanhållning och gemenskap som fanns där i början på 80-talet finns kvar även om den har förändras. Det går naturligtvis inte att återskapa den där magin som fanns då efter som det på så många sätt hänger ihop med ungdomsåren och det är någonting man aldrig kan få tillbaka. För oss handlade den tiden om skolan och om att hänga med andra band, gå på klubbar och se spelningar.
- Den där känslan av sammanhållning och gemenskap som fanns där i början på 80-talet finns kvar även om den har förändras. Det går naturligtvis inte att återskapa den där magin som fanns då efter som det på så många sätt hänger ihop med ungdomsåren och det är någonting man aldrig kan få tillbaka. För oss handlade den tiden om skolan och om att hänga med andra band, gå på klubbar och se spelningar.
- Vi var dessutom väldigt unga när allt det där hände och vi gjorde nog sådant som ungar i den åldern inte borde göra. Men eftersom vi hade ett band och vi hade fått respekt för det vi gjorde så fick vi tillgång till allt det här väldigt tidigt. Så här i efterhand begriper jag att de som var lite äldre än oss faktiskt såg till att vi aldrig råkade illa ut. Och vi fick vänner som var några år äldre. Det var konkurrens mellan oss men samtidigt så stöttade vi alltid varandra.
Finns det någon fortsättning på det som hände i The Bay Area för 30 år sedan där idag?
- De band som kommer från våra trakter som spelar thrash metal nu, vilket är glädjande att se, hoppas jag också får uppleva något liknande. Men kanske blir det svårt att få den där magiska känslan som fanns när vi började eftersom det de facto var så att genren föddes där och då. Den känslan kommer aldrig att gå att återskapa. Men förhoppningsvis bygger de vidare på det vi gjorde då och skapar något stort för kommande generationer, avslutar Rob Cavestany.
- De band som kommer från våra trakter som spelar thrash metal nu, vilket är glädjande att se, hoppas jag också får uppleva något liknande. Men kanske blir det svårt att få den där magiska känslan som fanns när vi började eftersom det de facto var så att genren föddes där och då. Den känslan kommer aldrig att gå att återskapa. Men förhoppningsvis bygger de vidare på det vi gjorde då och skapar något stort för kommande generationer, avslutar Rob Cavestany.
Tidigare publicerad på Slavestate.se 2014