Ett gäng kusiner med filippinsk bakgrund startade ett band då de var i 13-14 årsåldern. Första demon ”Kill as one” (1985) - producerades av Metallicas sologitarrist Kirk Hammett. Debutplattan ”The ultra-violence” (1987) klassas idag som en klassiker inom thrash metal, och bandets tredje släpp ”Act III” (1990) betraktas som bandets absoluta musikaliska höjdpunkt. När bandet 2003 annonserade en återförening och att en ny skiva var under produktion var det nog många som höll andan i både spänd förväntan och av ren och skär skräck. Skulle Death Angel kunna leverera musik av samma magnitud som förr?
Efter nästan fjorton års frånvaro gjorde Death Angel comeback 2004 med albumet ”The art of dying”. Ett album vars mest utmärkande drag var ojämnhet i låtmaterial. Thrashrökare blandades med mer rockinriktade stycken. Helhetsintrycket var splittrat. Men nu är ”Killing season” här, en betydligt mer fokuserad platta. Och fokus i det här fallet stavas Bay Area Thrash.
"Det är dags för oss att dominera musikscenen igen."
En sprudlande glad och nästan övertänd Mark Osegueda ringer upp för att diskutera bandets förehavanden de senaste fyra åren. Jag intervjuade Mark inför förra släppet ”The art of dying”. Ha sa vid det tillfället att det inte skulle bli tal om någon längre väntan på en uppföljare. Bandet var redo att återerövra förlorad mark och tid. Men ibland blir det inte som man har tänkt sig. Istället har det varit år fyllda av turnerande och åter turnerande. Lägg därtill att flera av bandmedlemmarna har bildat familj och att Mark startade punkprojektet All Time Highs så förstår ni säkert att det tagit lite längre tid än tänkt att fortsätta sagan om Death Angel. Men Mark ser inte det som ett problem.
– Det har varit galna år. Vi turnerade väldigt mycket efter att förra skivan släpptes och så fick flera av medlemmarna sina första barn i samma veva. Det innebar att de i stort sett missade sina barns första år på grund av allt spelande och resande. Så när turnén var slut ville de koncentrera sig på familjelivet en stund och vänta med vidare Death Angel-affärer. Men nu så är det dags att ta upp tråden igen och fortsätta det vi påbörjade. Och just nu planerar vi den största turnén med Death Angel någonsin.
Vad finns det att säga om den nya skivan då? Den låter som ett steg tillbaka till ”The Ultra-violence” på många sätt.
– Vi ville visa att vi fortfarande är trogna våra rötter och skapa ett album som andas äkta thrash metal, men ändå ha ett varmare sound med melodier och moderna element. När vi började skriva materialet var ambitionen att göra mörkare musik som skulle vara mer konsekvent genomförd från början till slut. Men jag skulle ändå definitivt säga att den här skivan är ett stort steg framåt för Death Angel rent musikaliskt.
– På ”The art of dying” handlade det ju mycket om att försöka hitta varandra igen och testa saker på varandra efter så många års speluppehåll. Och efter den skivan och allt spelande så är vi nu på samma frekvens och vet vad vi vill uppnå med vår musik. Det har bidragit till hur den nya skivan låter.
Mörka tider
”Killing season” är en ilsken sak. En rå thrash-platta som präglas av aggressivitet och ilska. Något som var en bristvara på ”The art of dying”. Titeln är väl vald och tanken bakom den enligt Mark är att dels annonsera Death Angels attityd till sin återkomst, dels att beskriva den tid vi lever i. För det är mörka tider som vi har levt och lever i enligt Mark Osegueda. Världen under George W Bush styre har inte blivit ett trevligt ställe. Och att det i år är valår då en ny president ska väljas är något som spelat in när bandet skrivit musik och text.
– När Rob (Cavestany, gitarr) började leverera musik som jag skulle sätta ord till visade det sig vara mörkare och argare riff jämfört med förr. Orden var tvungna att följa musiken och orden ”killing season” har sitt ursprung i en av texterna. Men det finns två sätt att se på titeln. Det ena handlar om hur världen tyvärr har sett ut det senaste decenniet. Många liv har förlorats i krig som förts helt i onödan. Folk slåss för saker som de inte riktigt tror på och mest handlar det om att slåss för att själv överleva. Så det har varit en lång tid av onödig död.
– Men det handlar också om oss som band och att det nu är dags för oss att dominera musikscenen igen med all den kraft som finns i det här bandet. Jaktsäsongen har börjat för Death Angel igen om du förstår vad jag menar.
Gammal är äldst
Thrash metal är en genre som i allra högsta grad lever och har hälsan. Mängder av nya band dyker upp, fler och fler som spelar mer klassisk thrash metal än den dödsthrash som dominerat de senaste åren. Band som Muncipal Waste och Short Sharp Shock har förvaltat arvet från 80-talet på bästa sätt.
Och det gamla gardet ligger inte heller det på latsidan. Slayer har aldrig försvunnit och att originalsättningen skulle leverera klassisk Slayermusik med ”Christ illusions” (2006) var det väl egentligen ingen som tvivlade på. Det återförenade Anthrax gjorde ett varv runt jorden i triumf innan splittringen och att Testaments nya platta ”The formation of damnation” som originalsättningen släpper i vår kommer att dominera råder det väl inga som helst tvivel om. Inte efter att ha hört vad Chuck Billy med vänner åstadkom med sidoprojektet Dublin Death Patrol.
Death Angel kommer att göra ett antal spelningar i samband med skivsläppet tillsammans med klassiska San Fransisco-thrasharna Forbidden. Startskottet för denna återuppståndelse av så många klassiska band kan enligt Mark härledas till en enda spelning: Thrash Of The Titans 2001 i San Fransisco till förmån för den då cancersjuke Chuck Billy.
– Jag tror att många av dem som spelade den kvällen insåg vilken speciell anda det finns i scenen, och att många som inte träffats på länge eller spelat ihop på flera år, inklusive vi själva, återupptog kontakten med varandra.
– Dessutom insåg vi hur många som fortfarande älskar thrash metal och hur mycket den betytt för folk, inte bara i The Bay Area utan runt om i världen. Det är svårt att som människa inte påverkas av en sådan insikt.
– Att få spela igen för publik och den känsla som infinner sig när man släpper lös den energi som finns i musiken, det är den bästa känslan i världen. Det finns ingen drog eller annat som kan ge dig den känslan. Det tror jag är en av anledningarna att många av det gamla gardet nu spelar igen.
Kan nostalgi vara en orsak till att folk lyssnar på Death Angel?
– Visst kan det vara så, men nostalgi räcker bara till en viss punkt för att förklara intresset för bandet. Alla som sett oss live och hört den musik vi skapar idag kommer att inse att vi inte är ett band som bara lever på gamla meriter.
Du och bandet har varit musiker i över 25 år. Vilken är den stora drivkraften i Death Angel idag?
– Bara det faktum att vi funnits så länge och att vi egentligen aldrig nådde upp till den nivå vi kunde ha gjort innan splittringen är en viktig drivkraft idag. Vi vill bevisa att det här bandet är en kraft att räkna med även i framtiden och att våra största musikaliska bedrifter fortfarande ligger framför oss. Vi vill sparka oss in i folks medvetande igen.
– Dessutom är vi bättre musiker idag än förr. Och då var vi dessutom duktiga mer på ett individuellt plan vilket hindrade oss som grupp. Men idag vet vi hur vi ska göra för att få helheten större än delarna. Och jag tror att det kommer att få de gamla fansen att komma tillbaka. Dessutom tror jag att vi kan locka till oss nya lyssnare som kanske bara har hört namnet Death Angel förut men aldrig brytt sig om att kolla upp oss.
I original publicerad på Slavestate.se 2008