Han har opererat bort cancer från näsan och fått en stroke på scen. Men mest verkar Bobby "Blitz" Ellsworth glad för att han har slutat röka och därmed upptäckt sin röst på nytt och för att han efter 34 år fortfarande får ge ut skivor med sitt Overkill. Nu är det dags igen i och med den sjuttonde plattan "White devil armory".
När Bobby ringer upp mig från sitt hem i New Jersey är han på ett strålande humör och vi börjar att prata om thrash metal och skillnaden mellan öst- och västkustens stilar i genren. Bobby menar att det faktum att New York är en så stor stad med så oerhört många olika band i olika stilar har påverka thrashen från östkusten väldigt mycket.
– På många sätt har vi som kom härifrån alltid betraktats lite som småbröder till banden från västkusten och The Bay Area. Vi har alltid haft mer punk och hardcore i vår musik även om vi till stora delar också har samma influnser som snubbarna från västkusten. När jag tänker tillbaka på den där tiden så slås jag också av hur spontant det var. Det fanns ju ingen stor övergripande handlingsplan för hur det skulle bli. Det handlade nästan om saker som hände från dag till dag och det hela växte fram oerhört organiskt. Ta massor med punk och brittisk hårdrock och så har du Overkill.
"Den stora skillnaden för mig på den här senaste plattan och den förra är att jag inte röker längre."
– Det som var markant för västkustbanden var att de nästan alla hade samma sound. Man hörde direkt om bandet kom från The Bay Area. Det spelade ingen roll om det var Testament, Metallica eller Heathen. Man hörde direkt på anslaget var de kom ifrån. De hade ett mer lokalt sätt att tänka och vi var mer globala. Där fanns en stark kalifornisk punkscen som påverkade mycket. Vi hade mer av ett globalt perspektiv tror jag.
Hade det något med geografin att göra också? The Bay Area är ju rätt litet om man ska vara krass.
– Naturligtvis. Det och det faktum att alla de där banden tillsammans bara hade ett enda rum och två gitarrer att repa med där borta, säger Bobby och avfyrar ett av sina många hesa asgarv under intervjun.
– Men allvarligt talat så är det nog sant det du säger. San Fransisco och L.A. för den delen är ganska litet, om man ser till musikscenen. Bor man där jag bor, i trakterna kring New York, så är det som att bo i Förenta Nationerna. Här är det omöjligt att inte stöta på folk från hela världen. Och då menar jag hela världen. Allt koncentrerat i New York och områdena runt omkring. Och det påverkas man av som musiker. Det är oundvikligt.
Stämband av stål
Jag nämnde det hesa skrattet. Efter 34 år som sångare i ett av de hårdaste thrash metal-banden i branschen så kan man tycka att Bobby Ellsworths röst måste ha tagit stryk. Men så är inte fallet. Lyssnar man på de senaste plattorna och för den delen den senaste given "White devil armory" och jämför den med det man hör på plattor som "Horrorscope", "Under the influence" eller debuten från 1985 "Feel the fire" så hörs det egentligen inte någon skillnad. Det är samma skrikiga och genomskärande stämma. Bobby säger först att det beror på att han betalar en annan kille för att sjunga och skrattar hest igen.
– Men allvarligt talat så är sången och jag synonyma med varandra. Jag har alltid sjungit. Redan som barn stod jag och gastade. Och hela min familj sjunger. Morsan som är i 80-årsåldern nu är solosångerska i kyrkokören och har varit det lika länge som jag har sjungit i Overkill. Och mina systrar sjunger. Det sitter i generna med andra ord. Och grejen är att jag egentligen aldrig har haft problem med min röst. Den har alltid funkat och alltid funnits där. Den är lika naturlig som min arm eller mitt ben. Man använder den bara utan att tänka.
– Den stora skillnaden för mig på den här senaste plattan och den förra är att jag inte röker längre. Jag fimpade för ett och ett halvt år sedan. Och med tanke på att tobak och Bobby Blitz i stort sett har varit samma sak så är det en stor förändring. Jag rökte jämt förut. Jag var en askkopp. Jag rökte så fort jag vaknade, på scen under konserter och innan jag somnade. Det som hände när jag slutade var att min röst blev ännu lite starkare och jag kan ta högre toner idag än för trettio år sedan. Det är rätt coolt tycker jag, att man efter så många år som sångare får lära sig något nytt om sin röst.
Jakten på ruset
Vad är det då, förutom en nyupptäckt röst, som får Overkill och Bobby Ellsworth att fortsätta med musiken efter 34 år? Vad är motivationen som får kugghjulen att snurr år efter år och som får Bobby att vilja fortsätta trots operationer i näsan och strokes?
– Den främsta drivkraften är väl att undvika att bli tvungen att ta ett riktigt jobb, garvar han. Men seriöst så handlar det om att bli hög. Och då menar jag inte med hjälp av droger utan det rus man får när man står på scen eller hör sig själv i den större helhet som en grupp är. Jag har testat både det ena och andra preparatet genom åren och druckit ett hav av öl men aldrig uppnått det där ultrahöga ruset som musiken ger dig.
– Så när jag går till "jobbet" är det för att bli hög igen. Att jaga ruset man kände de första åren. Och jag tycker att jag fortfarande känner samma entusiasm och eld idag som jag gjorde då. Det är min främsta drivkraft, konstaterar Bobby "Blitz" Ellsworth avslutningsvis.
/Magnus Tannergren
Tidigare publicerad på Slavestate.se 2014