Anthrax var alltid den där osnutna slyngeln i förhållande till alla andra thrash-band på 1980-talet. Med sina shorts och låtar som hämtade sitt stoff från Stephen King och Judge Dread och med ett betydligt punkigare sound än kamraterna från västkusten stod Anthrax ut. Skivorna "Spreading the disease" (1985), "Among the living" (1987) samt i viss mån "State of Euphoria" (1988) är och förblir klassiker i genren. Scott Ian har varit med från början i bandet som han startade tillsammans med Dan Lilker. Scott har skrivit lika många odödliga riff som vilken Hetfield, Hanneman, Mustaine eller för den delen Iommi som helst.
"Jag har ingen direkt show eller scenpersonlighet att tala om. Bara mina historier."
Jag ringer upp Scott Ian för att tala om hans kommande framträdande i Stockholm nu i januari där han under tre timmar berättar minnen från sina dryga 30 år som rockmusiker. Han är ganska trögintervjuad. Svaren är till en början ganska korthuggna och det är svårt att riktigt lyckas ta sig under den där skölden av New York-snack som han verkar gömma sig bakom. Men det blir en intervju till slut som synes. Vi börjar med det uppenbara. Varför en pratshow?
– Det var för två år sedan som jag blev inbjuden till en klubb i London som hette "Rockstars tells the funniest things" som ville att jag kom och berättade anekdoter från mitt liv som rockmusiker. Och jag var nyfiken på om jag skulle klara av det. Historier har jag gott om som jag bara berättat för mina kompisar hittills men aldrig inför en publik. Men det gick riktigt bra i London och det resulterade i flera datum både i Storbritannien och senare också i USA. Och nu har vi släppt den på DVD.
Var du någonsin nervös inför att stå själv på en scen med en mikrofon?
– Nja, det enda jag var nervös för var det faktum att folk faktiskt skulle betala pengar för att komma och lyssna på mig och förväntade sig att bli underhållna. Jag har ingen direkt show eller scenpersonlighet att tala om. Bara mina historier. Så hur gör man det bra? Men jag märkte snart att det funkade och folk skrattade på rätt ställen.
Hur har du valt ut vad du ska berätta om och finns det något du väljer att inte prata om?
– Vad jag inte pratar om? Jag håller på i tre timmar och det känns som jag knappt har börjat då, skrattar Scott. Jag har så många historier att berätta så tiden räcker inte till. Många av dem finns med i min bok och då i längre versioner men jag berättar det mesta. Det finns inte så mycket att inte berätta om. Och under frågestunden som jag har i varje föreställning så ställer folk frågor som väcker andra minnen till liv så det blir 45 minuter till av berättande.
Från fragment till historia
Boken Scott Ian pratar om heter "I'm the man. The story of that guy from Anthrax" och kom i höstas. Arbetet hade pågått i tre år tillsammans med skribenten Jon Wiederhorn berättar Scott. Och anledningarna till att han skrev den är enkel.
– Efter att ha gjort pratshowen i cirka ett år så ville jag samla ihop materialet lite mer permanent. Jag hade faktiskt ingen som helst lust att skriva en bok från början. Jag vet inte hur man gör. Men eftersom jag stod och berättade alla dessa minnen ur mitt liv och hade skrivit ner många av dessa som stöd för föreställningen så blev jobbet liksom klart av sig själv. Plötsligt gick det att koppla ihop alla fragment till en historia om mitt liv. Det fanns inte så mycket tanke bakom det faktiskt utan det bara hände.
Kan du se någon röd tråd i ditt liv eller vad som format dig till den du är nu när du fått ner allt det här på pränt och fått en överblick av ditt liv så här långt?
– Oj det är mycket. Att ha växt upp i New York City, min familj, bandet, att få resa runt jorden i trettio år. Just resandet är nog viktigt. Att få ha sett världen ur ett annat perspektiv än många andra amerikaner som aldrig lämnar landet eller ens sitt eget kvarter. Det här nog påverkat mig mest.
Aldrig haft ett riktigt jobb
Anthrax var ett av få thrash metal-band från östkusten som blev stora. Enligt Scott fanns det inte mycket till scen för den här typen av musik i början av 1980-talet. I New York härskade punk och hardcore. Det var inte förrän ett visst band från San Fransisco kom till stan som det började hända saker.
– Det fanns en del coverband och några andra hårdrocksband men i övrigt var vi ganska ensamma när det handlade om hårdare metal. Det var inte förrän Johnny Z på Megaforce såg till att Metallica kom till stan för att spela in "Kill 'em all" som det började hända grejer. Vi hängde mycket med dem och de spelade på en del klubbar och det var då det hände saker.
Så här 30 år senare hur skulle du beskriva resan fram till idag med Anthrax? När var det som bäst och sämst?
– Jag har funderat på det där rätt mycket när jag skrev boken men jag måste säga att även när det var som sämst så var det inte så jäkla illa egentligen. Vi har alltid fått spela in skivor och åka på turné. Även när skiten slog i fläkten i början på 90-talet när det gäller metal fortsatte vi göra samma sak ändå. Jag har fått göra det jag älskar i 33 år snart och får fortsätta göra det. Jag har aldrig behövt söka ett "riktigt" jobb. Visst har det funnits tillfällen då det varit jobbigt i bandet och saker och ting inte har varit tipp topp men så är det ju i livet rent allmänt. Då gör vi likadant som alla andra. Man jobbar ännu hårdare för att ta sig bort från skiten. Och det är vad jag och bandet kommer att fortsätta göra även i framtiden.
/Magnus Tannergren
Publicerad första gången i Slaveste.se 2015