Thrash metal. Ungdomens soundtrack. Den totala motreaktionen mot fjantiga mesar i tajta trikåer i grälla färger och läppstift. Jag älskar thrash metal från 80-talet. Tuggande riff och texter om atomkrig, slakt och allmän förstörelse. Jag älskar estetiken. Zombies, religiösa symboler och svampmoln. Det släpptes enorma mängder bra plattor under 80-talets andra hälft med detta innehåll. Ni kan klassikerna naturligtvis. Slayer, Metallica, Forbidden, Exodus, Anthrax, Megadeth, Sacred Reich, S.O.D bland annat. Och så Nuclear Assault.
Efter sin session i Anthrax startade Dan Lilker bandet 1984 och siktade på ett råare mer aggressivt sound. Mer hardcore och mindre NWOBHM alltså. Detta resulterade i plattorna ”Game over” och ”Survive” som är utmärkta alster på alla sätt. John Connellys skrikiga sång har jag alltid gillat och känslan för provokation med låtar som ”Hang the pope” och ”Lesbians” (återfinns bara i original på kassettversionen av ”Game over”) är klockren.
Men det är bandets tredje skiva som kom 1989 som höjer sig över mängden. Inte för sitt omslag dock. Det är det svagaste i diskografin med sitt jordklot och en stämpel med titeln ”Handle with care”. Och visst blir man misstänksam när man fattar att det handlar om miljöförstöring. Väldigt politiskt korrekt och slätstruket. Men så var tidsandan i årtiondets slut. Även band som Testament och Metallica berörde det ämnet. Men när Nuclear Assault tar sig an jordens hälsotillstånd så blir det på ett lite annat sätt. Innerkonvolutet pryds av otrevliga bilder på apor i bur med märkliga instrument fastskruvade på huvudet och annat obehagligt.
Låtmässigt återfinns några av bandets bästa låtar här. Från inledande ”New song” med sin furiösa attack till benkrossare som ”Critical mass”, ”Inherited hell”och ”Surgery” lämnar den här skivan inga tvivel om kvalitet. Rena svackor finns dock också. ”Funky noise” till exempel. Ganska onödig. Och oljudsutbrottet i ”Mothers day” förebådar snarare Lilkers skötebarn Brutal Truth snarare än befäster Nuclear Assaults storhet.
Nej lyssna då hellre på höjdpunkterna som utgörs av långfingret ”Search and seizure” där de dubbla baskaggarna galopperar likt en dopad travhäst rakt ut genom högtalarna och Connellys stämband verkar ha byts ut mot luftvärnssirener. ”Torture tactics” som kommer sen är den bästa antinazistlåten sedan Dead Kennedys ”Nazi punks fuck off”. Och avslutande ”Trail of tears” rusar in på topp 5-listan när det kommer till klassiska thrashlåtar över huvudtaget. Den totala attacken i riffandet pågår i nästan sex minuter och lämnar bara ödeläggelse och ruiner efter sig.
Efter ”Handle with care” turnerade bandet oerhört mycket vilket slet på bandet som sakta men säkert började krackelera. Ytterligare två skivor kom i början på 90-talet: ”Out of order” och ”Something wicked” som bara visade att bandets kurva pekade rakt ner. Och 1995 var splittringen ett faktum. Bandet har dock återförenats och 2005 släpptes ”Third world genocide” men som inte alls nådde upp till fornstora dagar.